Northwood University
LINNEA LINDMARK
Current title:
Founder of Five 9 Sports Management
Major:
International Business
Link:
Hometown:
Leksand, Sweden
Vem fan har sig själv som
inspo-story?
Tydligen jag.
Och skäms lite hahah.
Men jag vill berätta om hur det faktiskt gick till på riktigt när jag startade mitt företag.
På Five 9´s hemsida står det att jag, efter 2 år på Athletes USA,
kände att jag hade tillräckligt med kunskap och kontakter för att kunna starta på egen hand.
Och det är absolut sant. Men det är långt ifrån hela sanningen
Bakom varje story så finns det massa andra storys också.
Kom ihåg det, i allt du ser och hör och läser.
Både live och online
"Alla vi som har flyttat hit
är entreprenörer",
sa Hitch Larhnimi.
Han va min chef på Swedish-American Chamber of Commerce (SACC), där jag gjorde praktik under min sista termin på college.
En tennisspelande Stockholmare, som tog examen från college nåt år innan mig.
Vi jobbade i en cool blå skyskrapa mitt i Fort Lauderdale (den på bilden här),
med stora glasfönster och utsikt över vattnet och palmerna utanför.
Ungefär lika cool som Hitch.
Han är en sån där ultra-entreprenör. Som har tusen idéer och dessutom vet hur han kan göra de till verklighet.
Som man blir inspirerad av att hänga med.
(för övrigt väldigt kul person också)
Men jag höll faktiskt inte alls med honom.
Han menade att alla vi som flyttat till USA
för att spela på college,
är entreprenörer.
För att vi har tagit oss
utanför vår comfort zone.
Vi har vågat ta en risk.
Och att det är grunden till entreprenörsskap.
Men helt ärligt fick jag stress av bara ordet entreprenör.
Känns så långt ifrån mig man kan komma.
Under hela min skolgång har jag nästan älskat alla ämnen.
En riktig nörd som har ett brinnande intresse för allt från idrott till politik och kvantfysik. Och språk. Och geografi. Ah, ni fattar.
Men det värsta jag visste var att tvingas komma med idéer eller vara kreativ.
Bild, slöjd o dom där. Usch.
Framför allt när man var klar med dagens uppgift och läraren sa
"nu får ni göra vaad ni vill"
??
Jag har ingen aning om vad jag vill göra? Vad kan man ens göra?
Jag har noll kreativitet
Om nån vill se mig obekväm kan man föreslå charader eller någon form av improvisation.
Entreprenörsklasserna på college höll jag mig långt borta från. Och att ta risker..
hjeelp. Det ville jag verkligen inte göra.
Kanske i sista tredjedelen på fotbollsplanen, men även där skulle den vara kalkylerad.
Jag var verkligen ingen entreprenör.
Anyway,
Jag skulle fortsätta jobba på SACC efter min examen.
Och det kändes väldigt kul.
Jag ville absolut inte flytta ifrån Florida, för jag älskade Florida.
(det gör jag fortfarande)
Så jag tog min chans till ett OPT
(arbetsvisum som man kan få efter sin utbildning)
Men plötsligt så
fick jag ett meddelande på Linked In.
Jag visste knappt att man kunde få meddelanden där. Jag hade nyss skaffat ett inlogg, som en del av ett avslutande projekt i skolan. Jag hade nog knappt skrivit klart min profil kändes det som.
Men där stod det i alla fall,
att en av de största collegeagenturerna i världen ville ha ett möte med mig.
Som råkade ha sitt huvudkontor 20 minuter bort, i Palm Beach Gardens.
Så jag åkte väl dit på en intervju.
Hade ett sånt där riktigt film-moment, där den ena killen som intervjuade mig var från Tyskland.
Så halvvägs in i intervjun kunde jag inte låta bli att växla över till tyska,
och fick ett chockat "jag trodde du var från Sverige".
Och där nånstans blev jag erbjuden jobbet på plats.
Jag tackade ja väldigt snabbt och bytte spår, från business till sport.
Jobbade där, med glädje, i två år.
Först på huvudkontoret
och sedan på distans från Barcelona.
Tills en dag
när min jobbmail blev avstängd.
Jag ringde min spanska chef och frågade om det bara var min mail, eller om vi hade något problem med servern?
Det var absolut problem.
Men inte med servern.
Väldigt mycket större än så.
Företagets ena ägare hade blivit spritt språngande galen, och jag vet inte om man kan skriva det här online? Men det kom fram att han hade förskingrat väldigt mycket pengar. Bland annat.
Varpå det blev en rättegång mellan de tre ägarna.
En rättegång i USA kan gå exakt hur som helst, så min naturliga reaktion var
att vara vaken hela natten
och googla,
med skräckblandad förtjusning, och hetsigt tangentbordsförande:
"HUR STARTAR MAN EGET FÖRETAG????"
Jag har faktiskt ingen aning
var det kom ifrån.
Var det Hitchs ord som kom upp i mitt undermedvetna från två år tidigare?
Hade jag innerst inne drömt om det, men inte ens berättat det för mig själv?
Eller var det bara survival mode som kickade in?
Det enda jag vet är att det kändes självklart.
Jag hann inte fundera,
jag bara gjorde.
Du vet när man börjar träffa någon, och inte ens hinner tänka "vad vill jag med det här?"
Utan man bara fortsätter ses, för att man dras till varann och det känns självklart.
Det finns liksom inget annat val.
Så kändes det.
När jag vaknade den 30:e maj 2018, efter alldeles för lite sömn,
så hade jag kunnat tänka
"äh, det där igår va bara nåt konstigt infall.
Jag håller tummarna för att rättegången ger rätt vinnare och jobbar vidare för nuvarande företaget."
Men nej nej.
Jag var helt pirrig. Som nykär.
Kunde inte släppa tanken.
På att starta mitt alldeles egna företag.
Så jag kom på ett namn,
gjorde en logga genom ett AI-program (japp AI fanns 2018 med)
och knåpade ihop en plan.
Förhandlade mig ur mitt non-compete-clause med min tidigare arbetsgivare,
och hyrde ut mitt rum i Barcelona.
Flyttade hem till mamma och pappa och lade hela sommaren på att bygga min hemsida.
Hade ingen inkomst på ett halvår och gjorde slut på
exakt alla mina sparpengar.
Men det var inget problem. Det var faktiskt till och med skitkul.
Och spännande.
En euforisk känsla av total frihet.
Att skapa något helt eget.
Men hela mitt liv hade jag alltså berättat en story, om mig själv till mig själv.
Att jag inte är kreativ.
Ingen entreprenör.
Gillar inte att ta risker.
Och nu satt jag här
utan någon som helst
säker inkomst eller säker framtid.
Och skapade ett företag alldeles själv från scratch?
Och jag var inte ens rädd. Tvekade inte en sekund.
Jag kände mig hur säker som helst.
Jag var nästan i chock men ändå inte.
Det bästa av allt:
Det där första pirret, när jag först kom på idén:
det har aldrig riktigt lagt sig.
Det ligger som en konstant klapp på min axel
av en varm, kärleksfull hand.
Eller kanske ännu mer som en kram.
Som liksom påminner mig,
om att jag kanske faktiskt kan göra allt jag vill.
OCH allt jag inte ens
visste att jag ville.
Att fortsätta vara nyfiken.
Och framför allt,
om att inte tro på alla storys jag hör.
Inte ens de som jag berättar för mig själv
i min hjärna.
Jag hade fel, Hitch hade rätt.
Ibland vet andra saker om dig, som du själv inte sett
//Linnéa, snart trettio-ett
p.s: vilka storys berättar du för dig själv, som håller dig tillbaka?